Om
Konsten är död. Länge leve konsten! Det fanns en tid då konst var ett positivt värdeladdat begrepp. Inte alltid för att det hade förtjänat det. Sedan har det blivit förstört. Nej, inte bara förändrat. Jag har länge strävat till att åter fylla detta begrepp med mening. Bortanför nätverkandet bland aktörerna i den sk konstvärlden som intresserar sig mer för varandra och "vad som gäller" precis som i den övriga media och mode världen i stort (om än ytligt sätt, med litet annorlunda preferenser som bla gör gällande motsatsen). Om inte konsten är stor, viktig, allomfattande, intelligent och vacker så har den ingen funktion. Då saknas det ett mycket viktigt ord. Och, om inte annat; ett objekt att projisera vår längtan på. På "något annat".
Konsten kan läras oss att se. Nya ting eller de redan kända, på ett nytt sätt. I ett nytt ljus. Konsten kan göra det lilla stort och det stora litet. Konsten vänder på begreppen och får oss att förstå det irrationella med det vi håller som rationellt. Och tvärtom. Det till synes omständiga, långsamma eller ineffektiva som den snabbaste vägen fram. Om vi nu vet vart vi vill. Vilket också det konsten kan giva oss svar på. Och förstå det meningslöst fula i det vi oreflekterat håller som "snyggt". Och än bättre: Förstå det oerhört vackra i det vi kan hålla som meningslöst skräp. Kladd, missljud, slumpmässigt kaos. Men inte för att det faktiskt är det. Det är kanske fulländat, genomtänkt, så sagolikt perfekt att förändrar du den minsta lilla detalj i något avseende, på något obemärkt plan, så är det inte längre konst. Eller så verkar det i ditt sinne blott, och är inget annat än skräp och slump men blir till konst i dess intentiva effekt i ett givet rum i en given tid. Men konst blir inte till i arkiv. Med kändisskap. Med stelnad bildning. Vi har bara vant oss vid det. Och det är konstens död. Det finns ingen stor konst utan möten. Med upplevelser av det stora. Om så av det till synes taffliga och lilla. Möjligen investeringsobjekt. Rubriker. En bra CV, kanske innefattande pikanta inslag av medialt och/eller förment kontroversialitet.
Konsten är inte hantverk. Hantverksutövande kan dock leda till ett verk av sk konstnärlig höjd. Även om ordet är sprunget ur kunnande, så vad betyder det i just detta sammanhang? Annat än möjligen behovet av att belysa ordets makt, vilket är en viktig uppgift för konsten, enligt mig. Vilket i sig kräver stor kunskap. Även inom ramen kring att fråga sig vad nu detta med kunskap kan vara i förhållande till vad som får sitt erkännande som detta. Benämningen är inte det benämnda. Konst är något vi inte kan. För kan vi det äro det ingen konst. Jag strävar till att göra konst. Vet inte om det är så bra. Egentligen. Men nu är vi där vi är. Hopplöst och lycksaligt beroende av varandra och våra sammanhang. Och än mer när vi låtsas att vi inte är det, eller när vi pga nedärvda kultursjukdomar med hopplöst okunnig självgodhet tro oss själva vara oberoende och självständiga.
Det hade varit bättre om vi i efterhand kunde konstatera vad som visat sig vara konst. Där demokratiskt tyckande inte gör sig besvär med att vara en maktfaktor såsom i konsumtionssamhället i övrigt. Där de i brist på fantasi och medvetenhet ständigt luras att tro sig ha behov av det som skapats för att vara lukrativt för några få, men utåt sätt ständigt få mantrat upprepat för sig att "kunden minsann alltid har rätt". Och har rätt att kräva service. Där allting skall begripas, direkt, och inom ramen för befintlig (och tydligt bristfällig) referensram och oreflekterad diskurs.
Så är det inte inom konsten. Så länge det är konst. Man kan sträva och kämpa för att göra något begripligt, ja tom påtagligt, kännbart och med strävan till att förmedla verktyg för en djupare förståelse. Där nu vi kan vara. Här och nu. Men allting kan inte sägas hur som helst utan att det som sägs och gestaltas blir som språket som det förmedlas inom. Då detta framburet av sina stelnade konventioner gör det till just detta språk.
Att reducera bildkonsten till något som kan säljas in med en mer eller mindre övertydlig oneliner är inte vad idékonst kunde vara. Det är bara så som det ser ut i verkligheten. Då denna måste administreras, finansieras, regleras och begripas av människor utan fantasi ock konstnärlig kunskap.
Som till skillnad från den som skapar "konsten" i stort är de enda som ekonomiskt profiterar på det konstnärliga skapandet (eller "kan leva på den" som vi oftast väljer att uttrycka det). Med ägande av konstnärlig kunskap åsyftar jag varken den mediala eller institutionella flock av yrkesverksamma som blivit utvalda i sina egna led att vara experter - inklusive de som representerar konstnärskrået - då de endast vet något om marknaden (i bästa fall) och som gör de kvalificerade för sina uppdrag. Med marknad avser jag ekonomi (i alla dess aspekter kring detta med det högst odefinierade konstbegreppet samt det ibland nyckfullt högvärderade konstobjektet) men även de mer arbetmarknadsmässiga aspekterna dvs den oklara föreställningarna kring "konstnären" som löneyrke, samt den internationella sk konstvärldens kulturella status och konstbegreppet som till intet förpliktande frihetsymbol att värna av nationer med anspråk på att vara civiliserade). Om dessa nu kan något mer - och något av fördjupat värde - är mer något av en tur. Och ibland även slump. Den enda som kan bedöma vad som är konst är den som erfar...att det är stort.
Resten får resoneras om. Och finns det inte levande, intelligenta, inkluderande, angelägna, initierade, fördjupade och hemskt långa resonemang i det offentliga rummet, i vardagsrummet, i fikarummet om konst, så är konsten död. I demokratin. I det stora. Och då återstår inget annat än att fridlysa den, se om den kan överleva i kuvös, i skyddat boende. Och fråga oss kring varför vi låtit det dö som skall fånga det stora, det som vill inbegripa det djupaste i oss, det som vill få oss att reflektera kring våra blinda vanor, att ställa frågor kring det vi är en del av, meningen, makten
- utan att vi bryr oss? Och samtidigt utan att säga ett ord låta ett personligt nätverk - utan intresse - lägga beslag på begreppet. Som om inget hänt.
Konst handlar inte om underhållning. Däremot sport. För de som nu är lagda åt det hållet. Ändå köper vi begreppet "kultur och nöje".
Det mesta är underhållning. Och försöker vara underhållande. Uppdrag granskning, politik. Nästan allt. Inte konst. Att man kan bli lycklig av den är något annat. Likaså att när man vill nå ut med det stora och viktiga så är det frestande att göra det med humor. Och är kanske t.o.m effektivt. eller att man försöker tala till folk där de nu är. Och därmed av tvingande skäl försöker vara underhållande. Eller att vissa t.o.m kunde se underhållning som sin utövande konst. Men att detta skall tvinga in hela konstbegreppet under samma flagga som melodifestival och industriellt producerade konsumtionsvaror är något som bara en grund, krass, kulturfientlig människa med egna vinstbehov kan ha kommit på. Men det gäller sedan länge hela det offentliga rummet. Som är normgivande. Även för institutioner, sk konstnärliga utbildningar, enskilda individer. Och experter på konst.
Så jag har gett upp. Jag kan inte syssla med detta. Jag ägnar mig åt att försöka frambringa kÅH!nst. Och medan jag förgäves väntar på att få dig eller någon annan att ge mig en tecken som kunde få mig att förstå att jag eventuellt, trots bristande resurser, har lyckats med detta, så fortsätter jag oförtrutet, ännu en tid, med något vi kan kalla bildmakeri. Reflektion och lärande. Ljud och musik. Animation och film. Objekt och skulptur. Design och idé. Samt blandverk. Grafik med blandteknik. Träreliefer. Måleri med inbyggda filmmonitorer. Och annat jag ännu inte utvecklat färdigt. Eller ens tänkt på. Ännu. Arbetar även med glas, betong och en mängd olika material och tekniker. Det ena leder ofta till det andra. Och allt tar sin tid.
Konsten kan läras oss att se. Nya ting eller de redan kända, på ett nytt sätt. I ett nytt ljus. Konsten kan göra det lilla stort och det stora litet. Konsten vänder på begreppen och får oss att förstå det irrationella med det vi håller som rationellt. Och tvärtom. Det till synes omständiga, långsamma eller ineffektiva som den snabbaste vägen fram. Om vi nu vet vart vi vill. Vilket också det konsten kan giva oss svar på. Och förstå det meningslöst fula i det vi oreflekterat håller som "snyggt". Och än bättre: Förstå det oerhört vackra i det vi kan hålla som meningslöst skräp. Kladd, missljud, slumpmässigt kaos. Men inte för att det faktiskt är det. Det är kanske fulländat, genomtänkt, så sagolikt perfekt att förändrar du den minsta lilla detalj i något avseende, på något obemärkt plan, så är det inte längre konst. Eller så verkar det i ditt sinne blott, och är inget annat än skräp och slump men blir till konst i dess intentiva effekt i ett givet rum i en given tid. Men konst blir inte till i arkiv. Med kändisskap. Med stelnad bildning. Vi har bara vant oss vid det. Och det är konstens död. Det finns ingen stor konst utan möten. Med upplevelser av det stora. Om så av det till synes taffliga och lilla. Möjligen investeringsobjekt. Rubriker. En bra CV, kanske innefattande pikanta inslag av medialt och/eller förment kontroversialitet.
Konsten är inte hantverk. Hantverksutövande kan dock leda till ett verk av sk konstnärlig höjd. Även om ordet är sprunget ur kunnande, så vad betyder det i just detta sammanhang? Annat än möjligen behovet av att belysa ordets makt, vilket är en viktig uppgift för konsten, enligt mig. Vilket i sig kräver stor kunskap. Även inom ramen kring att fråga sig vad nu detta med kunskap kan vara i förhållande till vad som får sitt erkännande som detta. Benämningen är inte det benämnda. Konst är något vi inte kan. För kan vi det äro det ingen konst. Jag strävar till att göra konst. Vet inte om det är så bra. Egentligen. Men nu är vi där vi är. Hopplöst och lycksaligt beroende av varandra och våra sammanhang. Och än mer när vi låtsas att vi inte är det, eller när vi pga nedärvda kultursjukdomar med hopplöst okunnig självgodhet tro oss själva vara oberoende och självständiga.
Det hade varit bättre om vi i efterhand kunde konstatera vad som visat sig vara konst. Där demokratiskt tyckande inte gör sig besvär med att vara en maktfaktor såsom i konsumtionssamhället i övrigt. Där de i brist på fantasi och medvetenhet ständigt luras att tro sig ha behov av det som skapats för att vara lukrativt för några få, men utåt sätt ständigt få mantrat upprepat för sig att "kunden minsann alltid har rätt". Och har rätt att kräva service. Där allting skall begripas, direkt, och inom ramen för befintlig (och tydligt bristfällig) referensram och oreflekterad diskurs.
Så är det inte inom konsten. Så länge det är konst. Man kan sträva och kämpa för att göra något begripligt, ja tom påtagligt, kännbart och med strävan till att förmedla verktyg för en djupare förståelse. Där nu vi kan vara. Här och nu. Men allting kan inte sägas hur som helst utan att det som sägs och gestaltas blir som språket som det förmedlas inom. Då detta framburet av sina stelnade konventioner gör det till just detta språk.
Att reducera bildkonsten till något som kan säljas in med en mer eller mindre övertydlig oneliner är inte vad idékonst kunde vara. Det är bara så som det ser ut i verkligheten. Då denna måste administreras, finansieras, regleras och begripas av människor utan fantasi ock konstnärlig kunskap.
Som till skillnad från den som skapar "konsten" i stort är de enda som ekonomiskt profiterar på det konstnärliga skapandet (eller "kan leva på den" som vi oftast väljer att uttrycka det). Med ägande av konstnärlig kunskap åsyftar jag varken den mediala eller institutionella flock av yrkesverksamma som blivit utvalda i sina egna led att vara experter - inklusive de som representerar konstnärskrået - då de endast vet något om marknaden (i bästa fall) och som gör de kvalificerade för sina uppdrag. Med marknad avser jag ekonomi (i alla dess aspekter kring detta med det högst odefinierade konstbegreppet samt det ibland nyckfullt högvärderade konstobjektet) men även de mer arbetmarknadsmässiga aspekterna dvs den oklara föreställningarna kring "konstnären" som löneyrke, samt den internationella sk konstvärldens kulturella status och konstbegreppet som till intet förpliktande frihetsymbol att värna av nationer med anspråk på att vara civiliserade). Om dessa nu kan något mer - och något av fördjupat värde - är mer något av en tur. Och ibland även slump. Den enda som kan bedöma vad som är konst är den som erfar...att det är stort.
Resten får resoneras om. Och finns det inte levande, intelligenta, inkluderande, angelägna, initierade, fördjupade och hemskt långa resonemang i det offentliga rummet, i vardagsrummet, i fikarummet om konst, så är konsten död. I demokratin. I det stora. Och då återstår inget annat än att fridlysa den, se om den kan överleva i kuvös, i skyddat boende. Och fråga oss kring varför vi låtit det dö som skall fånga det stora, det som vill inbegripa det djupaste i oss, det som vill få oss att reflektera kring våra blinda vanor, att ställa frågor kring det vi är en del av, meningen, makten
- utan att vi bryr oss? Och samtidigt utan att säga ett ord låta ett personligt nätverk - utan intresse - lägga beslag på begreppet. Som om inget hänt.
Konst handlar inte om underhållning. Däremot sport. För de som nu är lagda åt det hållet. Ändå köper vi begreppet "kultur och nöje".
Det mesta är underhållning. Och försöker vara underhållande. Uppdrag granskning, politik. Nästan allt. Inte konst. Att man kan bli lycklig av den är något annat. Likaså att när man vill nå ut med det stora och viktiga så är det frestande att göra det med humor. Och är kanske t.o.m effektivt. eller att man försöker tala till folk där de nu är. Och därmed av tvingande skäl försöker vara underhållande. Eller att vissa t.o.m kunde se underhållning som sin utövande konst. Men att detta skall tvinga in hela konstbegreppet under samma flagga som melodifestival och industriellt producerade konsumtionsvaror är något som bara en grund, krass, kulturfientlig människa med egna vinstbehov kan ha kommit på. Men det gäller sedan länge hela det offentliga rummet. Som är normgivande. Även för institutioner, sk konstnärliga utbildningar, enskilda individer. Och experter på konst.
Så jag har gett upp. Jag kan inte syssla med detta. Jag ägnar mig åt att försöka frambringa kÅH!nst. Och medan jag förgäves väntar på att få dig eller någon annan att ge mig en tecken som kunde få mig att förstå att jag eventuellt, trots bristande resurser, har lyckats med detta, så fortsätter jag oförtrutet, ännu en tid, med något vi kan kalla bildmakeri. Reflektion och lärande. Ljud och musik. Animation och film. Objekt och skulptur. Design och idé. Samt blandverk. Grafik med blandteknik. Träreliefer. Måleri med inbyggda filmmonitorer. Och annat jag ännu inte utvecklat färdigt. Eller ens tänkt på. Ännu. Arbetar även med glas, betong och en mängd olika material och tekniker. Det ena leder ofta till det andra. Och allt tar sin tid.